carolineca

Orden kommer inte ur mig, jag vill skrika men ändå kväva det jag vill få sagt.
Det är frustrerande.

Hela min livs stil är frustrerande, är vaken halva nätterna sover bort halva dagen och
missar hur mycket som helst i skolan.. & på helgerna när jag får chansen att vila så är jag
alltid efterfrågad till att göra någonting.


Det är precis som att de senaste åren har varit en dröm som jag vaknat upp ur nyligen.
Låg och funderade på det igår. Minnena finns, men de är svaga, precis som i en dröm.
Och för dig är det som att jag aldrig har funnits, som i en dröm. Skulle jag möta dig på stan
skulle du titta på mig och gå rakt förbi utan att en enda känsla berörde dig.

Medans luften skulle gå ur mig, och jag skulle vara tvungen att hålla i mig för att klara av att
stå upp. Alla känslor skulle virvla runt i mitt inre och röra om i den ordning som jag ändå lyckats få.
Utav en enda blick av dig skulle vända hela mitt liv upp och ner igen.. Och jag skulle inte kunne göra
någonting för att skydda mig!!